Vi åtar oss uppdrag som spelmän till fester av olika slag. Vi kan spela brudmarschen på bröllopet och underhålla med musik medan folket samlas eller göra ett helt program med låtar och berättelser kring spelmännen. Birger spelar fiol, nyckelharpa, klarinett och olika vallinstrument. Ewa kompar på gitarr.
Där brann en brasa i den öppna spisen i Pekkosgårdens storstuga. På en fållbänk vid fönstret satte sig Pekkos Gustav och grannen Matts Arnberg med sina fioler. Vi fick bänka oss kring långbordet. Sen började en av mitt livs häftigaste musikupplevelser.
Allt eftersom mörkret föll utanför fönstren blev stämning allt mer trolsk inne i den av stearinljus upplysta stugan, med den sprakande brasan och låtarna som strömmade ur fiolerna. Gustav grymtade och stånkade medan han vaggande spelade de gamla snirkliga låtarna, som han fått i arv av sina förfäder, Pekkos Per, Pekkos Olle, Junkas Jonas och allt vad de hette. Matts Arnberg sekunderade och lade improviserade andra stämmor till melodierna. Det var magi. Det var en helt exotisk upplevelse för mig, som tidigare bara hört Gärdebylåten med Skansens spelmanslag på radion.
Den här kvällen kom, utan att jag då förstod det, att få en genomgripande betydelse för mitt fortsatta liv. Min musikupplevelse från vistelsen i Bingsjö levde kvar i sinnet, och var den egentliga orsaken till att jag vid trettio års ålder började spela fiol. Så träffade jag på ett 50-årskalas spelmannen
"Mosse-Fridolf från Singö. Han lät mig vara med och spela äppelbo gånglåt och uppmuntrade mig verkligen att fortsätta med det där.
Jag lärde mig visserligen rätt snabbt några låtar, ur ett häfte med folkmusik från olika delar av landet, men först 1976 kom jag iväg på min första riktiga folkmusikkurs i österbybruks herrgård. Jag skulle bli spelman, men nu var det "Upplandslåtar" som gällde. Jag hade inte ens hört begreppet förut. På kvällarna var det samkväm med konserter av gästande storspelmän och dansutlärning efteråt. Jag fick leva helt i folkmusikens värld för en vecka och blev nästan euforiskt lycklig.
En av de saker jag tog fasta på från denna kurs var uppmaningen, att åka hem och leta fram den musik som spelats lokalt på den egna hemorten. Kunde det finnas en sådan? Jo, redan där på kursen spelades en polska efter spelmannen "Gåsvikarn" från Väddö. Alltså hade det funnit spelmän därute även före Mosse Fridolf.
Under en femårsperiod lade jag all annan musik åt sidan och koncentrerade mitt intresse på folkmusiken. Spelmanslaget "Väddö spelmän" bildades och var flitigt i farten med spelningar på många olika ställen. Jag blev spelledaren och presentatören och fick allt större säkerhet i den rollen. När vi var som flest var vi fjorton stycken i laget med Mosse-Fridolf som nestorn. Senare blev jag också ägare till en av Fridolfs nyckelharpor och tillägnade mig konsten att traktera även den.
Den repertoar som ligger mig närmare känslomässigt, och som jag helst spelar som solist, är låtar som kommer från skogslänen, från Finnmarkerna, där musiken ofta är mer mollstämd. Det kanske har att göra med att jag själv är född i skogslandet, i småland. Nu skall inte det mollstämda förväxlas med sorgmod, det är inte där skillnaden ligger. Den gamle vissångaren och poeten "Broder Tor" Bergner har uttryckt det så här fint:
Dur är solkatten som dansar över väggen
eller champagnekorken som smäller i taket.
Moll är den djupa, varaktiga glädjen.
Förutom de ovannämnda instrumenten kan jag även blåsa några låtar på klarinett, som var ett vanligt folkmusikinstrument i Uppland, och på spelpipa och videflöjt. För att fånga uppmärksamheten kan jag blåsa en signal på näverluren. Till den folkmusiklaiska repertoaren hör också en rad visor, som jag sjunger á capella eller till eget gitarrackompanjemang.
Telefon: 0175-91394
Mobil: 0707-34 98 89
Telefon: 0175-91018
Mobil: 0739-44 16 86