Vispeppar -

Hoppa över menyn

Konstfack 1968

Mina konststudier började i augusti ute på Enskede yrkesskola, långt bort från Konstfack. Så märkligt var det nämligen ordnat, att man blev intagen på Konstfacks linje för Dekorativ målning, eller "Deken" som det kallades, för att sedan helt oförberedd omgående bli förvisad till ett "förberedande år" ute i Enskede, där grunderna i muralteknik och målning skulle läggas. Jag och mina nya kurskamrater hamnade med ens utanför den stimulerande konstskolemiljön, som vi hade tänkt oss. Det var den första förvånande upptäckten. Den andra var, att de tänkta fyra åren på så sätt plötsligt förvandlades till fem, vilket jag inte alls förstått av förhands-infomationen från skolan.

Undervisningen ägde rum i en grå baracklänga, där två veteraner basade för var sin avdelning, murning och målning. Halva elevgruppen skulle vara på varje avdelning en termin i taget för att sedan byta plats. Jag hamnade första terminen hos muraren Axel, som kunde allt om hur man lägger upp en freskgrund eller en stucco lustro, eller hur man gör en gipsavgjutning av en lermodell. Däremot hade han inte mycket att ge när det gällde det rent bildmässiga, så där haltade undervisningen betänkligt.

I det andra rummet fanns Bruno, en levande legend inom dekorationsmåleriet, som med mild hand förmedlade allt sitt kunnande om ådring, marmorering, grisaillemåleri, limfärger och förgyllning. Han kunde allt inom teatermåleriet, som var vad jag just då var mest intresserad av. Jag hade egentligen sökt till skolan för att dess påstådda scenografiutbildning.

Studentrevoltens år

Men året var alltså 1968, studentrevoltens år, med kårhusokupation och allt vad det innebar. Jag läste om det i tidningarna utan att riktigt förstå, vad det handlade om. Vi hade knappt börjat på kursen, när vi fick veta, att på Konstfack skulle all under-visning ställas in under en veckas tid för "Utbildningsseminarier". Hela skolans framtida undervisning skulle debatteras, och alla elever och lärare skulle ges en grundlig genomgång av de pedagogiska grundförutsättningarna. Det var alltså vår framtid det gällde, och där satt vi ute i Enskede. I denna årskull av elever fanns namn som Karl-Gunnar Berggren, Bertil Isaksson, Jörgen Melanton, Reidar Kanth, Margareta Petré , Eva Nyberg och Agneta Johansson.

Efter ett hastigt sammankallat stormöte, tog vi genast kontakt med "Dekens" nye huvudlärare Pär Andersson och krävde att få vara med. Det beviljades, och sen satt vi där i "Vita havet" i en veckas tid och lyssnade till den ena föreläsaren efter den andra, med frågestunder och diskussioner efter varje pass. Nya begrepp flöt in i hjärnan. Det var psykologi, politik och pedagogik, allt i en enda röra.

Jag kände mig delaktig i en spännande process men utanför själva skeendet, eftersom jag egentligen inte gick på skolan ännu och inte kände till förhållandena där. Men föreläsningarna ökade min medvetenhet rent allmänt om tingens ordning, och det "globala perspektivet" blev ett nytt begrepp, som ofta skulle återkomma under de kommande åren.

Enskedekursen - en diskussionsklubb

Åter ute i Enskede fann jag ganska snart, att elevgruppen bestod av två kategorier, varav jag tillhörde den som hunnit få lite arbetslivserfarenhet vid sidan av konstintresset. De övriga, som gått på andra förberedande konstskolor, och för vilka t.ex. ordnade arbetstider var ett okänt begrepp, de kom när det passade dem och de levde i sin värld av bilder och teoretiska diskussioner.

Bland dem utkristalliserade sig rätt snart en klanledare vid namn Reidar Kanth, som kom att bli gruppens politiska språkrör. Många gånger kunde jag plötsligt finna mig omgiven av rena diskussionsklubben, där jag satt och försökte koncentrera mig på någon uppgift vid min arbetsplats. Jag satte därför upp ett plakat med innebörden: HAR DU INGET ATT GÖRA - GÖR DET INTE HÄR! Sen blev det något bättre.

Alla konstarter fanns för övrigt representerade i den här årskullen, från det mest naiva till det expressiva. Där fanns riktiga målare och försiktiga avbildare. Jag hörde väl mest till den senare kategorin, som hade svårt att släppa loss färgflödet utan en noggrann skiss eller handfast förebild. När jag vid ett tillfälle målade över en misslyckad modellmålning, kom jag plötsligt loss i någon sorts fritt skapande, som av min mer expressiva kamrat Margareta Petré betraktades som en befrielse. Margaretas friska måleri upplevde jag som en motpol till Reidars politiska tes-tuggande.

Åter till teatermåleriet

Under vårterminen fick jag turligt ett par trevliga extraknäck som dekorations-målare. Det räknades som praktik från skolans sida. Min grupp hade till vårterminen flyttat in till Bruno, och denne hade fått upp ögonen för mitt speciella intresse. Först blev det ett jobb på Riksteaterns ateljé, där jag träffade Gerhard, ännu en legendarisk dekorationsmålare, och en igenvuxen skåning som hette Rolf. De uppskattade mina insatser och jag fick förnyat förtroende till flera föreställningar.

När Bruno sedan själv fick ett uppdrag att kopiera en gammal dekor till Drottningholmsteatern, fick jag erbjudande att hjälpa till. Arbetet ägde rum i den stora ateljén ute i Filmstaden i Solna. Det blev mycket lärorikt, och där fick jag äntligen se, hur en riktig ateljé skall se ut, med högt belägna balkonger, från vilka man kunde få rätt distans till arbetet. Mitt jobb blev, att kopiera en tempelbyggnad med pelare och ornament. Arbetet utföll till belåtenhet och jag slapp under tiden allt diskuterandet ute i Enskede.

Vi börjar på Konstfack

Mot slutet av terminen blev eleverna i enskedekursen anmodad att komma in till Konstfack igen, för att bekanta sig med lokaliteterna och delta i diskussionerna hur de skulle omformas inför det kommande läsåret, allt enligt de nya idéerna om elevdemokrati, som sprungit fram ur höstens utbildningsseminarium. Framför allt var det utformningen av den stora salen på "Deken" som diskussionen gällde.

Det fanns ju sexton olika viljor bara i min årskull, så det var ju inte lätt att komma fram till en gemensam ståndpunkt. Reidarfalangen, som i första hand ville ändra på världsordningen, förordade en helt öppen sal, där vad som helst kunde hända. De som hade tänkt sig att få en egen lugn och trygg hörna att måla i, kände marken rämna under sina fötter, och önskade naturligtvis en annan och tryggare ordning i tillvaron.

Då diskussionerna aldrig tog någon ände, eller leddes till något samstämmigt beslut av fackets ledning, tog jag på eget initiativ och mätte upp hela lokalen, byggde en skalenlig modell av den och gjorde ett helt eget förslag till skärmsystem, som skulle tillgodose allas behov av ett ljust utrymme för eget skapande. Men jag hade också i modellen lämnat en öppen plats för ett debattforum. Jag lämnade strax före termins-slutet in min modell till fackets huvudlärare och for sedan på ferier.

Att kliva in i en modell

Stärkt av sommarens upplevelser återvände jag till Stockholm för att göra min entré på Konstfackskolan. Det blev en häftig upplevelse. Glömsk av allt som förevarit sommarlovet, steg jag in i "Dekens" stora sal, och befann mig plötsligt mitt i min modell, förstorad till full skala.

Skolledningen hade, i brist på annat, tagit mitt förslag rätt upp och ned, och under sommaren hade snickare och målare förvandlat hela salen helt enligt mina intentioner. Här kunde nu mina kamrater var och en söka sig sin arbetsplats med god belysning och en egen bit vägg att fästa upp sina skisser på. Alla uppskattade naturligtvis inte detta, men de som ville måla insåg fördelarna och hade snart valt sin plats fulla av förväntan på nya intryck och impulser till skapande.

Ett negativt resultat av utbildningsseminariet 1968 skulle emellertid snart visa sig, då lärarna på "Deken" hade blivit helt vilsna i sin nya lärarroll. De trodde att "elevdemokrati" innebar, att det var eleverna som skulle bestämma allt om utbild-ningens innehåll och satte därför ständigt sin egen auktoritet på undantag. Det bäddade för år av inre stridigheter och bortslösad arbetstid. Vad visste vi nya elever om vad skolans lärare hade att erbjuda?

Förslösad tid

Mina första två år på Konstfack blev därför en period av ändlös väntan på elever, som inte behagade infinna sig till föreläsningar på utsatta tider, en period av ändlösa och fruktlösa kulturpolitiska diskussioner, där fraktionsbildningen från 1968 förstärktes, där äldre erfarna lärares erfarenheter sopades under mattan, där inbjudna föreläsare kallades för "kulturfascister" och lämnade skolan slokörade, utan att ha fått dela med sig av sina kunskaper, och där de måleriintresserade eleverna i många fall gick på lugnande tabletter, för att stå ut med situationen.

Något schema existerade således inte när terminen skulle börja. Det skulle förhandlas fram av denna blandning av flumvänster, blåögda fria målare och mera målinriktade bildskapare, och detta under ledning av en ytterst vag huvudlärare, som förtvivlat rev sig i skägget, utan att få någon ledning av det.

Mina scenografiplaner hade inte stor chans att finna fotfäste i denna sörja, speciellt när den, som innehade lärartjänsten i scenografi, var periodare och sällan visade sig på skolan. Det blev att på egen hand söka sig fram till de lärare man trodde på som kunskapsförmedlare.

Rön i skolans labyrint

En sådan lärare var den försynte men mycket stimulerande Eston Hedin i teckningssalen. Det fanns en sådan, men det tog lång tid innan jag mer av en slump upptäckte den, i en korridor i andra ändan av denna labyrintliknande byggnad. Någon orienterande rundvandring för nykomlingarna hade aldrig ägt rum, utan vi fick leta oss fram. Men där hos Eston upptäckte jag, att det var bara att stiga in och sätta igång. Troligen fanns det en levande modell där också vissa tider, att döma av en del bilder på stafflierna, men de timmarna missade jag helt under min tid på skolan.

I efterhand har jag förvånats över, hur jag lyckades gå igenom fyra år på konstfack så gott som helt, utan att delta i något modellmåleri. Detta bedrevs någonstans, men med den kaotiska schemauppläggning som rådde efter 1968, var det helt upp till en själv vad man valde att ägna sin tid åt.

Slumpens skördar

Någon mer schemabunden teckningsundervisning ägde alltså inte rum de här åren. Där fanns istället tillfälliga kurser i olika tekniker som torrnål, litografi, silkscreen, som jag deltog i, och jag prövade att skära linoleum- och träsnitt. Det senare låg naturligtvis väl till hands för mig, som gammal trägnagare, men det tog inte riktigt skruv för att bli mitt bildmedium.

I en sal fanns den mycket kunnige Kirre Malmqvist, som förmedlade kunskapen om bokstävernas utformning, om olika stilarter och typsnitt, om ljusvärden och om hur en text blir rent visuellt läslig. Denna kunskap ansågs av Reidarfalangen som något helt oväsentligt. Den lärartjänsten borde tas bort, och pengarna istället användas till tillfälliga föreläsare, eller till skärmar, så man hade något att skriva sina politiska budskap på.

Lyckligtvis blev tjänsten kvar, men det var väldigt gott om plats i det klassrummet, för den som ville idka bokstavsstudier. De som verkligen borde ha varit där, var ju just skärmutställningsentusiasterna, som under de här åren producerade mängder av oläsbar text för det oupplysta folket.

Birger Boman

Av någon sorts lycklig slump kom jag sen att få delta i några stimulerande lektioner med tecknaren Birger Boman, som dels gav mig grunderna till projektionsläran, dels gav givande teckningsimpulser, och dels förmedlade kunskapen om hur man får tillgång till de dolda samlingar, som finns på våra stora kulturinstitutioner, som Nationalmuseum och Konstakademiens bibliotek. Birger Boman öppnade mina ögon för akvarellens möjligheter och lärde mig skillnaden på akvarell- och gouaschmåleri. Jag började utnyttja båda teknikerna för mina skisser och fann nöje i att kunna fånga de finstämda nyanserna med akvarellen och att göra tuschlaverade skuggningar på mina ritningar.

Min kontakt med Birger Boman bröts tyvärr på ett tråkigt sätt, då hela "Deken" strax före sommarferien 1970 blev sittande i en av dessa fruktlösa schema-diskussioner inför det kommande läsåret. Birger Boman hade som lärarrepresentant tagit på sig, att enligt den rådande nyordningen försöka införliva eleverna i detta arbete, för att få en bättre start på nästa läsår, ett lovvärt men fruktlöst initiativ.

När han nu inte fick fram några konkreta förslag ur det splittrade stormötet, föreslog han, att några av eleverna skulle ta några dagar i början av lovet att tillsammans med honom förverkliga detta välbehövliga schema. Jag kände jag det som, att Birger Boman tittade extra uppfordrande på mig.

En kompakt tystnad hade spritt sig i gruppen. Lärarna hade ju betalt för att sköta detta arbete. Skulle då vi elever offra våra lovdagar för att fixa det åt dom. Någon måtta fick det väl ändå vara på "elevdemokratin".

Tystnaden bröts inte, förrän Birger Boman förtvivlad dängde sitt block i bordet och bröt upp från mötet med orden: "Man kan väl åtminstone begära att få ett svar!" Jag, som också känt mig förstummad av förslaget, kände nu ändå en viss sympati för denne lärares ambitiösa försök, att äntligen bringa ordning i undervisningen. Men vad hjälpte det. När höstterminen började hade Birger Boman lämnat skolan. Det var en stor förlust för de bildintresserade eleverna.

Skissuppgifter

Vid några tillfällen fick eleverna gemensamma skissuppgifter och det hölls genomgång av de inlämnade förslagen. De sköttes då av parhästarna Bosse Ahlsén och Lasse Abrahamsson och det brukade vara givande sittningar, där jag tyckte, att jag fick mig yrkeskunnande till livs utifrån en mer handfast utgångspunkt.

Skissuppgifterna gällde oftast att skapa en konstnärlig utsmyckning i någon befintlig miljö, eller i en offentlig lokal under uppbyggnad. Eleverna skulle dels göra skiss till själva konstverket, och dels genom perspektiv eller modell visa hur det skulle ta sig ut i sitt sammanhang. Här kom både perspektivtecknandet och kameran till användning för studier på plats och för att fotografera i modell, en helt ny erfarenhet för mig.

Vad jag ständigt förvånades över vid dessa tillfällen var, att så få hade lämnat in fullständiga arbeten, att så få var närvarande på genomgångarna och att man från lärarhåll accepterade detta faktum. Jag upplevde det som en häpnadsväckande flathet från lärarnas sida. De hade ingen som helst förmåga att tackla de problem 1968 års seminarium och den påföljande "kulturevolutionen" ställt till med på "Deken".

Istället för att ge tydliga ramar, vari arbetet på målarfacket skulle bestå, försökte de bara vara lyhörda för alla nya strömningar och tillgodosåg även deras önskemål, vilka uppenbarligen hade valt fel utbildning.

Andra året med bussturer

Efter sommaren började det nya läsåret med tre dagars bussfärder, för att vi skulle få bese några speciellt intressanta arkitektoniska miljöer. Vi for först runt i Stockholms ytterområden, tittade på funkiskåkar i Gustavsberg och Ahlséngruppens skapelser i Vällingby och Solna, där de hade anlagt dekormåleri direkt utanpå fasaderna. Sen följde en rundresa bland de Uppländska bruken och vi fick vandra omkring i den säregna engelska parken i Forsmark, med sitt eremittempel och små vita valvbroar över de anlagda kanalerna.

Till den tredje dagens resa, som gick till Örebro, anslöt bara en tredjedel av eleverna, och det spred misstämning i lärargänget. Kanske var programmet för ambitiöst upplagt. De flesta var väl mer beredda på att börja arbeta med något mer handgripligt. Jag kände emellertid den här terminsstarten som stimulerande, och jag hade skaffat sig ett speciellt arbetsprojekt att börja terminen med att återskapa de gamla handmålade bårderna i den gamla anrika Östergården på Väddö, för att återställa rummen i tidsenligt skick så nära som möjligt.

Egna arbetsuppgifter

Jag kunde under hösten utföra detta som en uppgift på skolan. Jag plockade med mig bitar av den gamla bården som förlaga, skaffade linneväv från min gamla arbetsplats på teatern, blandade limfärg och målade bårder på löpmeter, som jag sedan kunde skära till och limma upp på sin ursprungliga plats. Det blev mycket snyggt och jag kände det som en kulturgärning, att kunna utföra detta arbete.

Under hösten tillkom sen också en kurs i "arkitekturteckning" med Martin Bornholm som lärare. Jag uppfattade honom som i stort sett jämnårig, men naturligtvis mer erfaren i det konstnärliga. Martin lyckades samla en grupp intresserade elever, varav jag var en. Under en kort period engagerades även arkitekten Gunnar Mattson som lärare. Nu blev det ännu en resa, men denna gången ända upp till Hällsingland och Dalarna för att titta på allmogemåleri.

Vi far till Dalom

I två hyrda minibussar for vi iväg, en grupp elever och nästan lika många lärare. I lärargruppen fanns förutom Martin och Gunnar även Sune Fogde, Åke Pallarp och Bo Ahlsén. Gunnar hade farit runt i trakten tidigare och visste var smultronställena fanns. Han blev gruppens ciceron till gamla vackra gårdar, där vi vänligen blev insläppta av gårdsfolket, för att bese skönheten i deras vackra hem.

Framåt kvällen hamnade vi i Bingsjö, där Pekkos Svea, i en sladdlampas sken, visade Vinter Carl Hanssons gamla målningar i Danielsgården, en miljö som bland annat Carl Larsson använt i sina bilder. Vi fick sedan även se den angränsande Pekkosgårdens storstuga och blev presenterade för riksspelmannen Pekkos Gustav, som dock inte hann spela något för oss denna kväll, då timman blivit sen. Men hit skulle vi återvända.

Skansen och Delsbogården

Åter på skolan fick vi sedan Delsbogården på Skansen som ett speciellt studieobjekt och vistades där många sköna dagar med våra skissblock och färger. Det kändes fantastiskt, att få sitta i den vackra miljön och i lugn och ro studera gårdens och byggnadernas alla detaljer.

Arbetet resulterade i fria skisser, uppmätningsritningar och akvareller, som gruppen sedan visade, dels i gamla Folkets hus uppe på Skansen och dels på skolans vårut-ställning.

Situationen på skolan var emellertid för övrigt lätt kaotisk. En notering i min gamla dagbok från denna höst lyder: "Trassligt på skolan. Inga lärare, inga elever, ingen undervisning. Trist!" Jag kunde komma till skolan och finna den stora salen på "Deken" helt öde. Lärarrummet var tomt och låst. Var fanns alla människor?

Andersberg

I brist på den scenografiundervisning jag sökt till Konstfack för, kom mitt intresse istället att fångas upp av bildskapande och färgsättning i samband med arkitektur. Under våren 1971 fick jag genom konstnärsfirman Ahlsén och Abrahamsson en reéll skissuppgift, ett färgsättningsuppdrag för Riksbyggen, som skulle bygga ett nytt bostadsområde i Andersberg utanför Gävle.

Här kom jag in i arbetsprocessen redan på planeringsstadiet, fick jobba med helheten redan utifrån planskissen och ända ned till detaljer i färgsättningen av entrédörrar etc. Jag presenterade ett par förslag och fick godkännande för ett av dem.

Kontakterna med Gävle ledde också till, att gruppen från Delsbogården fick ställa ut sina bilder på stadens museum. Jag for ensam dit upp och hängde utställningen.

Den här våren var det bara jag och Eva Nyberg, som fick godkänt avgångsbetyg från "Dekens" dagkurs. Från HKS var det ingen. Det säger något om arbetssitua-tionen varit på skolan.

HKS och åter till Bingsjö

Jag återvände till Konsfack med mycket lågt ställda förväntningar inför två år på Högre Konstindustriella Skolan, HKS. Det visade sig då att även Lasse Abrahamsson hade slutat som lärare. Det kändes trist. Vad skulle man göra?

Jag hade turen, att under hösten komma med på en veckas externatkurs i arkitekturteckning, en kurs som förlades till Bingsjö. Det blev en intresserad grupp elever, som tillsammans med Martin Bornholm blev inkvarterade i Danielsgårdens stipendiatbostad, för att därifrån fritt kunna ströva runt och göra studier både i och omkring de gamla husen.

Pekkos Svea hade storkök och höll med mat under veckan, så det var bara att sätta sig till dukat bord. Miljön stimulerade mig på flera sätt både med sin vackra natur och med byggnadernas alla utsirade detaljer och jag fick mycket gjort, uppmätnings-ritningar, fria skisser och akvareller. Jag skrev ett resebrev och sände det tillsammans med några teckningar till Norrtelje Tidning, som välvilligt tog in det.

Efter utflykten till Bingsjö återvände gruppen emellertid till verkligheten i Stockholm, där situationen på skolan under senhösten förvärrades och ledde till allt häftigare konfrontationer mellan målare och agitatorer. Fackmötena blev en sorts heliga seanser, där klanledaren predikade sin förkunnelse och dikterade hur under-visningen på facket skulle skötas, medan lärarna satt förstummade.

Miljöfrågan

Någon gång under den här tiden upptäckte jag de stora handmålade affischerna med miljöbudskap, som helt oväntat prydde de kommersiella affischtavlorna ute på stan. Miljöfrågan var det som närmast engagerade mig efter alla diskussioner, och jag tyckte att det där var ett spännande sätt, att göra sin röst hörd på. Av en slump fick jag sen också ögonen på ett tidningsreportage om de tre kvinnliga konstnärer som gjort de där bilderna och beslöt att ta kontakt med dem.

Så kom Kerstin Abram-Nilsson till Konstfackskolan för en föreläsning. Hon blev sen kvar där som lärare och hade mycket värdefull kunskap att förmedla, inte minst när det gällde linoleumsnittet och dess möjligheter som uttrycksmedel i olika sammanhang. Jag hade just då fått ett illustrationsuppdrag, för ett undervisningshäfte om Norrtälje stad, som jag nu utförde i linoleumsnitt.

Det märkliga är, att så mycket av det jag arbetade med under konstfacktiden var uppgifter, som jag själv skaffade och förelade mig att utföra. I efterhand undrade jag ofta, vad mina fyra år på skolan annars skulle ha fyllts av, vad lärarkåren egentligen hade tänkt lära mig, om det överhuvudtaget fanns någon plan.

Jag och Margareta Petré blev de, som i stor utsträckning fick föra bildgruppens talan i de ständigt pågående diskussionerna vid stormötena. Men min mage, liksom många andras, började ta stryk av den otrevliga atmosfären, och jag sonderade möjligheterna att helt enkelt byta fack. Jag diskuterade saken allvarligt med Bosse Ahlsén och följde en tid delvis hans lektioner på möbelfacket, där det föreföll att finnas en fungerande undervisning. Där upplevde jag en helt annan och öppnare atmosfär, med ett givande och tagande från både lärare och elever. Kanske var det bara på målarfacket den nedbrytande verksamheten tilläts fortgå.

Jorden - vårt allt

När det närmade sig vårutställning uppstod naturligtvis nya diskussioner, hur denna skulle utformas. Mina idéer om examensarbete hade tagit fastare form, sedan jag funnit en bok med titeln: "Att berätta med bilder" av Sven Lidman, mannen bakom uppslagsverken Focus och Combi Visuell. Idéerna sammanföll också väl med den nya profil, som "Deken" fått efter alla målsättningsdiskussioner. Det skulle nu heta "Facket för bild och miljö".

Grundidén var klar. Genomsyrad av miljötänkande ville jag göra en bildserie, som placerade in den lilla människan på sin plats i solsystemet och på ett lättfattligt sätt visa hur sårbart hela vårt ekologiska system är. Det skulle vara minimalt med text till själva bilderna. Om man gjorde det till en DIA-serie, kunde ju en utförligare textkommentar ligga på ett ljudband. Det var egentligen bara att sätta igång.

Jag valde ett bildformat som skulle passa att fotografera av till DIA, skrev en synopsis på vilka bilder serien skulle innehålla, läste på och började skissa redan under sommaren. Han hade som målsättning att göra en bild i veckan, så skulle hela serien vara klar lagom till vårutställningen. Det mesta arbetet utförde jag nu hemma och for in och redovisade en gång i veckan. I samma veva kom jag i kontakt med miljöföreningen "Jordens vänner", där Lennart Daléus var ordförande. De lovade hjälpa mig med granskning av textunderlaget, så att det blev korrekt.

Till vårutställningen fick jag också idén, att presentera hela bildserien i ett cirkelformat rum, för att ta upp kretsloppstanken även i rummet. Till min förvåning mötte detta inga som helst hinder från skolans sida, trots att det skulle gå åt åtskilligt med material till skärmarna. Det betalade dom utan vidare. Utsidan av skärmarna kunde ju också användas av andra.

Mitt examensarbete fick titeln "Jorden - vårt allt". Bildserien gav en saklig, men mycket pessimistisk, bild av tillståndet och människans framtidsutsikter här på jorden. Men det var snyggt utfört och blev uppmärksammat till och med på Aftonbladets kultursida. Jag hade också sänt en speciell inbjudan till Sven Lidman, som helt ovetande hade varit en inspirationskälla till hela projektet. Han uppskattade mitt arbete och erbjöd mig omgående jobb för det nya uppslagsverket MEDIA, som han höll på att producera.

"Jorden - vårt allt" ställdes sen ut på Naturhistoriska Riksmuséet, och Rabén & Sjögrens förlag gav ut bilderna som DIA-serie för skolbruk. Vid skolavslutningen våren 1973 erhöll jag dessutom ett stipendium ur Kungafonden, tackade och lämnade skoltiden bakom mig.

Tillbaka

Kontakt:

Vispeppar/Birger

Telefon: 0175-91394
Mobil: 0707-34 98 89

Ewa

Telefon: 0175-91018
Mobil: 0739-44 16 86

Webmaster